Info.

Farväl – Cross

Den 13 november 2018 får underbara Crossen, Crossi Banossi Maffia Bossi, somna in efter en kort tids sjukdom.

Cross, KORAD Dunderboxer’s Agaton, lämnar ett stort tomrum efter sig hos både oss och hans familj i Dalarna där han bodde sedan 2016.

För alltid ihågkommen som en fantastisk individ, familjemedlem, en speciell själ som var inneboende med styrka, livsglädje, grizzlyliknande humör, stort hjärta, självständighet, total orädsla, känsla för rättvisa, förmåga att beskydda och totalt lita på mänsklig hantering. Cross var en hund som skapade känslor av kärlek hos alla som kom i hans närhet, hans lena huvud som en hästmule och kärleksfullt slickande långa tunga. Hans favoritmänniska var Tommys pappa Stig, så när han såg någon som liknade Stigs gestalt gestikulerade han med hela kroppen att han älskade honom! Cross var också en riktig livsnjutare, han kunde sitta mot husväggen i solskenet, eller i balkongstolen och bara njuta, smaska med läpparna och blinka trött med ögonen.

Cross älskade att få vara i vatten, oavsett om det var skogssump, vattenpölar eller sjöar. Vatten, vatten, vatten! (Av någon anledning räknades inte duschen som vatten…) Han hade förmågan att lapa i sig vatten ur vattenpölar eller snö utan att sakta farten, bara ner med tungan och hakan. Att se Cross trava var en sällan skådad syn, han hade alltid alla fyra tassarna i luften, precis som sin mor.

Cross var en hund med en inbyggd actionknapp som slog på så fort vi gick ut! Han kunde kasta sig ut för stup på 10 meter (och husse trodde att nu var tiden kommen) men upptäcka att Cross obekymrat rusade vidare genom skogen efter landningen.

Cross och matte hade flera upplevelser ihop, bl.a. ett C-format ärr i handen efter ett hål från hörntanden, vi körde korningen tillsammans en solig och varm dag, och matte släpades banan runt av en supertaggad Cross som som var så glad över att få göra så mycket skoj, och han samlade ihop högst poäng av hela kullen!

På sökträningarna när han hittat figuranten och husse ropade in honom, fortsatte Cross att söka, han hade inte tid att avsluta nu, han visste vad han skulle göra; -Stör mig inte, jag jobbar!

En hund som Cross får man bara en gång i livet. Det enda som saknades honom var förighet, men vilken boxer är väl känd för att inte ta vara på sina egna initiativ? Cross har lämnat ett sådant intryck i våra hjärtan att det var därför vi valde rasen Malinois, för att få en till Cross, få kvickheten, modet, styrkan, men också få förigheten.

Stort tack till Sofia, Dunderboxer’s kennel, för att vi fick förvalta denna grabb, för allt stöd och alla fina samtal som vi har fått tagit del av. Han kom som en uppfriskande tornado och grep tag i våra hjärtan, det lilla lejonet med den guldgula pälsen. Vår Cross.

Foton: Sofia Dunder, Dunderboxer’s kennel.

Farväl – Cinco

Den 13 oktober 2017 får Cinco somna in från sina kroniska besvär.

Cinco, KORAD Bol’s Bonnie Prince, var mattes första hund, och att säga farväl var det svåraste och sorgligaste jag någonsin gjort. Men att vara osjälvisk behövs när det gäller dem vi älskar. Att släppa taget om Cinco var att förlora halva mig själv, och det tog ett år innan jag ens ville ha en ny egen hund igen. Men man sörjer nog aldrig klart sin första hund…

Cinco blev resultatet av 2010 års fotbolls-VM, Nederländerna mot Spanien. Till det land som vann (som laget representerade), dit skulle vi åka på semester. Spanien vann, men resan byttes till en vild liten boxervalp som fick bära den spanska siffran som namn, då han var nummer fem i kullen. Närmare än så kom vi aldrig Spanien.

I besiktningsprotokollet från veterinären stod det: en lugn och fin liten kille. Tillåt mig skratta, en besvärligare första boxer hade vi inte kunnat få tag på! Han protesterade mot alla regler vi satte upp, det spelade ingen roll att vara konsekvent, han orkade protestera om, och om, igen. Cinco var alltså ingen lätt hund, han var envis och bångstyrig, gjorde alltid hyss och var faktiskt både elak och självisk. Men med min egen envishet och uthållighet lyckades jag tillslut få pli på pojken, till den grad att man trodde att han alltid hade varit snäll och medgörlig.

Med Cinco lärde jag mig allt från grunden med valpskola, uppfostra unghund, förstå och tolka hundspråk, utöva självkontroll och allt annat som hör till. Han och jag växte ihop och vi gjorde allt tillsammans, men någon tävling blev det aldrig för mig och Cinco, vi turades om att vara sjuka eller skadade. Men vi ställde ut, tränade brukslydnad, spår och sök och upplevde vardagliga äventyr och han var alltid vid min sida.

Vår Crazy Cinco Stinko Baloba, blev Baloba-Team, oss alla tillsammans, för visst har vi upplevt mycket med boxrarna! Fart, styrka, glädje, sorg, frustration, kaos, skratt, och allt mer därtill… Många fina minnen och en massa klavertramp.

Cinco, vår lilla söta valp som blev stor och vacker, tog livet med en klackspark men tog aldrig skit, som var klok och korkad på samma gång, som hade humor och en räv bakom varje öra, även när han sov. Cinco min lille spanjor.

Foton: Rebecka V Antonsson